1192 - SIGRID HJERTÉN. "Den blå kärran". Olja på duk, 73,5 x 92 cm, inklusive ram 97 x 116 cm. Signerad HJERTÉN. Utförd 1933. Märkt 174 a tergo.

SIGRID HJERTÉN. "Den blå kärran". Olja på duk, 73,5 x 92 cm, inklusive ram 97 x 116 cm. Signerad HJERTÉN. Utförd 1933. Märkt 174 a tergo. PROVENIENS Stockholms Auktionsverk, Moderna Kvalitén, 30 oktober 2008, kat. nr 701. UTSTÄLLD Göteborgs Konstförening 1935, nr 23. Konstakademien, Stockholm, "Sigrid Hjertén: Oljemålningar och gouacher 1911–1936", 1936, kat. nr 204. Skånska konstmuseum, Lund, "Sigrid Hjertén", 16–25 april 1938, kat. nr 80. Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Sigrid Hjertén", 1995. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Sigrid Hjertén - en mästerlig kolorist”, 10 februari till 26 augusti 2018. LITTERATUR Carl Palme: Sigrid Hjertén, Bonniers små konstböcker, Stockholm 1936, katalogiserad under år 1933, sid. 40. Utställningskatalog, Sigrid Hjertén, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1995, text av Katarina Borg Bertorp sid. 11 - 21, avbildad på helsida färgplansch 72. Under 1930-talets första år genomgick Sigrid Hjerténs måleri en betydande förändring. Efter många år i Frankrike återvände hon till Sverige 1932 och inledde en av de mest intensiva perioderna i sitt konstnärskap. Färgen, som alltid hade varit central i hennes måleri, fick nu en allt större självständighet. De tidigare årens influenser från Henri Matisse och den franska modernismen gav gradvis plats åt ett friare och mer personligt bildspråk, där färg, form och penselföring allt tydligare kom att bära målningens uttryck. Den blå kärran, utförd 1933, tillhör denna period. Landskapet är fortfarande tydligt avläsbart, men Hjertén behandlar motivet med stor frihet. Perspektivet förskjuts, vägen skär diagonalt genom kompositionen och hus, vegetation och terräng byggs upp av kraftiga färgpartier. Mot de varma röda, gröna och ockrafärgade tonerna framträder den blå kärran som målningens tydligaste accent. Det är inte den naturtrogna återgivningen som är avgörande, utan hur motivets olika delar hålls samman genom färg och rörelse. Under åren som följde drev Hjertén denna utveckling allt längre. Måleriet blev friare och färgen alltmer intensiv, samtidigt som avståndet till den synliga verkligheten ökade. Hennes sena produktion har länge diskuterats i relation till hennes psykiska sjukdom, men bör också förstås som resultatet av en medveten och långt driven konstnärlig utveckling. Under en förhållandevis kort period skapade hon några av sina mest självständiga och experimentella verk. Den blå kärran uppmärksammades redan under Hjerténs livstid och ingick 1936 i hennes omfattande retrospektiva utställning på Konstakademien i Stockholm. Utställningen blev en viktig sammanfattning av ett konstnärskap som sträckte sig över ett kvarts sekel. Målningen hade då utförts endast tre år tidigare och representerade således den allra senaste utvecklingen i hennes måleri. Mot slutet av 1930-talet upphörde Hjertén helt att måla.